På lördagen spelades återigen en verklig ligaklassiker, när laget åkte till den alltid svåra ”Grottan” i Grankulla för att möta hemmalaget GrIFK. Matcherna mellan de här lagen brukar alltid vara tighta och händelserika. Många minns säkert ännu vårens extremt jämna slutspelsmatcher, som då avgjordes med minsta möjliga marginal till GrIFK:s fördel.
Båda lagen hade spelat tre matcher. Dicken hade tagit fina segrar över BK-46 och SIF men förlorat mot Riihimäki Cocks. Grani hade i tabellen en seger över ÅIFK och förluster mot EIF och HIFK. Även om säsongen bara har börjat stod viktiga poäng på spel inför fortsättningen.
För GrIFK innebar ett svårt skadeläge utmaningar inför matchen. Ur truppen saknades de rutinerade och viktiga pjäserna Filip Churlevski och Topias Laine samt den unga skyttemaskinen från Åbo, Oliver Malkamäki. För Dickens del var hälsoläget oförändrat. Laget klev in i grottan som vanligt med en tunn men kämpaglad trupp.
Matchen drog i gång, och det första målet gjordes av William Sjöholm, som senare belönades med tre stjärnor. Grani lyckades hålla inledningen jämn, men ganska snart visade det sig att Dickens försvarsspel var en för stor nöt att knäcka för hemmalagets anfall. Särskilt bröderna Sjöholm, som slet i mittförsvaret, hade bestämt sig för att göra livet svårt för Granis spelare. Det blev fina stopp, och framgångarna firades därefter. Ibland kändes det som om särskilt William Sjöholm var med i varje situation.
Även om GrIFK:s anfall hade svårigheter fungerade försvaret bra, och Alexander Segersven, som gjorde en bra match i målet, bidrog för sin del till att hålla skillnaden måttlig. Efter 16 minuter förde hemmalagets Casper Aarnio de grönklädda till två mål från Dicken i ställningen 5–7, men Dicken vann de följande tio minuterna med 8–2. Till paus gick man i redan lite avgörande siffror, 8–16.
Inför den andra halvleken var den största frågan på läktaren hur laget skulle klara av att spela i ledning. Snart kom också de första svaren. Halvlekens första mål gjordes av Rui Rolo, som redan har vuxit in i en liten ”trollkarlsroll”. De fyra följande målen gjorde ändå hemmalaget GrIFK. Laget reducerade till fem mål, och av det sporrade började de grönklädda på allvar jaga ikapp.
Granis spel levde starkt på framgångar. Varje gång laget gjorde mål eller fick en räddning följde en tillfällig energitopp. Om något däremot misslyckades föll laget snabbt tillbaka i en liten svacka. Till Dickens lycka kunde Granis energitoppar brytas gång på gång innan skillnaden hann krympa för mycket.
Dicken lyckades hålla en ledning på ungefär fem mål, och när de sista tio minuterna började var skillnaden redan relativt trygga sex mål. Under matchens sista minuter spelade GrIFK ett mycket högt och aktivt 3–3-försvar, och det var gift för Dicken. Det kändes som att se en katastroffilm i slow motion när bollen anfall efter anfall spelades till motståndaren. Under den här hurlumhej-perioden hämtade Grani in till två mål, tills den befriande slutsignalen ljöd. Dicken kunde fira värdefulla bortapoäng med siffrorna 22–24.
Efter matchen sågs ett speciellt skådespel, när två tydligt lite besvikna lag stod i var sin ring och gick igenom matchens förlopp. Till slut fick Dickens spelare ändå fira segern i omklädningsrummet.
En liten grupp drar åt samma håll
Laget tog mycket viktiga poäng, och särskilt spelet i den första halvleken var återigen kanske det bästa hittills under säsongen. Från den andra halvleken tar man förhoppningsvis åtminstone med sig en påminnelse om att en match pågår i hela 60 minuter.
Det mest glädjande i hela lagets nuvarande framträdande är att spelarna tydligt vill spela för varandra. En liten grupp drar åt samma håll och vågar visa känslor när det lyckas. Kring det är det bra att bygga resten av säsongen.
På individuell nivå stack de redan nämnda bröderna Albert och William Sjöholm ut, som särskilt i försvaret slet på ett beundransvärt sätt. Storebror William tog också tre Aktialigastjärnor och visade sitt kunnande i anfallet. Vidar Wickström gjorde återigen en stark match, särskilt i anfallet, där han kämpade och avslutade med hög procent. Ett särskilt omnämnande går den här gången till Kevin Järnström, som nollade Granis straffskyttar hela fyra gånger.
GrIFK gick in i matchen från ett utmanande utgångsläge, och det syntes framför allt i lagets anfall. Särskilt Filip Churlevskis frånvaro märktes i uppbyggnaden och rytmen i anfallen. Som redan nämnts lever laget starkt på flow-stunder, och skillnaden mellan topparna och de svagare perioderna är för tillfället för stor. Det är svårt att bygga ett jämnt spel enbart på energitoppar och hårt slit. När laget får sjukstugan tommare och några viktiga spelare tillbaka i truppen kommer dess spel säkert att förändras.
Av de enskilda spelarna stack Karim Mbembela, som körde med full gas hela matchen, och Casper Aarnio, som susade fram med stor känsla och fart på vänsterkanten, ut mest. Dessutom kan Alexander Segersven, som vaktade GrIFK:s mål hela matchen, vara nöjd med sin insats.
För Dicken fortsätter matcherna nästa gång onsdag 5.10, när en plats i cupens semifinal står på spel i kvartsfinalen mot Cocks i Riihimäki. Till ligaplanerna återvänder laget redan fredag 9.10, när man spelar om herraväldet i Stadi mot HIFK i Idrottshuset i Helsingfors.
Matchfakta
Aktialigan, herrar 26.9.2026
GrIFK – Dicken 22–24 (8–16)
Målgörare – mål (7 m-mål)
GrIFK: Casper Aarnio 7, Erik Åkermarck 4 (1), William Malkamäki 4 (3), Alexander Qvist 3, Karim Mbembela 3, Sebastian Segersven 1
Dicken: Rui Rolo 6 (4), Vidar Wickström 5, William Sjöholm 5, Matias Kurppa 3, Carlo Granfors 2, Benjamin Enholm 2, Albert Sjöholm 1
Stjärnspelare: William Sjöholm (Dicken) 3, Casper Aarnio (GrIFK) 2, Vidar Wickström (Dicken) 1
2 min utvisningar
GrIFK: Evert Lindholm, William Fierens och William Malkamäki, var och en 1 × 2 min
Dicken: Albert Sjöholm, Carlo Granfors, Rui Rolo, Wilhelm Parvinen och William Sjöholm, var och en 1 × 2 min
Domare: Miro Korja – Christopher Metsämäki
Publik: 152
