Roliga minnen och reflektion över gångna tider inom Dicken

Det var ett glatt gäng som träffades på restaurangen Vltava i Helsingfors centrum 18.5 för en gemensam lunch och några öl. Undertecknad fick äran att vara inbjuden som extra gäst, och fick nöjet att representera de nuvarande föreningsaktiva, då en äldre generation Dickare träffades för att prata gamla minnen och umgås i gott sällskap.

Många i detta gäng var även med och startade handbollsverksamheten i Dicken. Handbollen hade funnits med bland föreningens grenutbud ett kort tag på 40-talet, men i början på 60-talet startade verksamheten ordentligt. De flesta i gänget spelade redan fotboll i Dicken. Då många även spelade handboll under vintern i olika föreningar, ville man starta ett eget handbollslag i Dicken. Dessa Dicken-killar var ett kompisgäng av vilka många jobbade i speditionsbranschen.

Under 60-talet kom även juniorverksamheten igång inom handbollen, och då Dicken steg till mästerskapsserien 1968 fanns redan tre egna juniorspelare med i laget. En av dessa var Dickens mångåriga ordförande och eldsjäl Börje Nordströms son Dick Nordström, som senare framgångsrikt fungerade som tränare för Dickens damlag med flera mästerskap som följd.

På bilden från vänster Pepe Björklund, Bengt Ahti, Christer ”Ville” Lindbom, Hasse Österberg, Frej Nyholm, Boris Sell och Karl-Gustav von Alfthan.

Bland killarna fanns det gott om idrottstalang med bland annat flera duktiga fotbollsspelare. Karl-Gustav von Alfthan, som även gjorde några landskamper i handboll, var också en mycket duktig paddlare med en femteplats i OS i Mexico 1968 på sin meritlista.

Då vi gick igenom var föreningen står idag kan man konstatera att mycket hänt de senaste 50 åren. I tiderna var Dicken en förening med många grenar som fotboll, bandy, friidrott, orientering och skidning. Nu är föreningen profilerad som en handbollsförening, även om det fortfarande finns småskalig verksamhet inom fotboll och rinkbandy. Samtidigt kan man ändå konstatera att föreningen med över 500 medlemmar på många sätt är livskraftigare än någonsin tidigare.

Flera var även jämförelserna hur den dagliga verksamheten ser ut. Mycket har ändrat men visst finns det likheter kvar. Dicken tränar fortfarande i Brunakärr, dit killarna i tiderna tog sig till träningarna genom att 7-8 spelare trängde sig in i den enda bilen som fanns i gänget. Längre finns det dock inte en bussdepå i nedre våningen, utan vi har kunnat flytta ner till planerna i nedre våningen, medan den gamla handbollshallen i övre våningen nuförtiden tillhör bordtennisen. En hall på Drumsö saknar vi dock fortfarande.

En annan likhet är absolut den kamratanda som bildas i ett lag. En tydlig indikation på att man i en lagsport, förutom själva idrottandet, också skaffar sig vänner för livet. Många är minnena från roliga saker som hänt i tiderna, spelresor och tillfällen då det gått vilt till på fester i Drumsö ungdomsförenings festlokal.

I tiderna lär det ha varit lite svårare att ”värva” spelarna till Dicken, då man ville samla ihop ett handbollslag. Det enda alternativet för att få flyttpappren var att utnyttja den ena bilen som fanns och jaga runt efter killarnas underskrift. Så mycket i ersättning kunde man inte erbjuda, förutom att få spela i ett hyvä gäng förstås. Lite spekulation uppstod dock om inte möjligen någon grogg i tiderna utlovats för en flytt, och om inte måhända en sådan kanske ännu efter alla dessa år ändå skulle vara oinkasserad. Undertecknad var tvungen att återvända till kontoret för att fortsätta med jobbet kring föreningen. Om möjliga gamla föreningsförpliktelser nu är utredda förblev i detta skede oklart.

Jag vill tacka det ”äldre gardet” för en trevlig inblick i föreningens historia, och hoppas att de känner att vi som förening gjort det bästa möjliga för att förvalta det arv vi fått förtroendet att föra vidare. Som en 83-årig förening innehåller Dickens historia otaliga berättelser, historier och minnen. En del försvinner tyvärr med åren men det bestående är, att bakom alla dessa historier finns olika generationer av livslång vänskap, och en gemenskap, vars betydelse är mycket stor. Detta har vi även i dagens verksamhet jobbat mycket med att framhäva, och vi hoppas denna gemenskap och vi-anda fortsätter vara stark bland alla som är, och har varit, en del av Dicken-familjen.

Wille Hörhammer

Dickens verksamhetsledare