Dicken F99 - Resa till St.Petersburg 28.2. – 2.3.2014
Många juniorhandbollslag som skall ut på tränings- eller tävlingsresa styr färden västerut. För Dickens F99:or blev det en annan lösning. I fjolårets Aktia Cup deltog tre lag från Ryssland. Vid detta tillfälle knöts närmare kontakt med laget Moskovskaya. Trots namnet är laget från St.Petersburg.
Under turneringens sista dag beslöt vi att föreslå ett gemensamt träningstillfälle i St.Petersburg under ett veckoslut vid passande tillfälle. Förslaget väckte positivt intresse och en tidpunkt hittades som passade båda parter. så det blev en resa till St.Petersburg. I Aktia Cupen tog Moskovskaya sig till final, men vi tog oss till St.Petersburg.
Resan startade i Helsingfors fredagen den 28.2.2014. Alla var i tid på plats då Allegro 156 avgick kl. 14. Att döma av de stora fullpackade resväskorna kunde man gott ha begett sig på en längre resa än ett veckoslut. Kanske hade man hört påståendet att Ryssland är ett land där inget fungerar men allt reder upp sig med tiden och därför garderat sig med litet extra utrustning. Resan förlöpte gemytligt och gränsövergången var denna gång av fredlig karaktär. Ankomststationen var densamma dit Lenin anlände för 97 år sedan. Till minnet av denna remarkabla händelse står en Lenin-staty framför stationshuset. Statyn har varit utsatt för ett attentat. Okända vandaler sprängde ett hål i statyn år 2009, men efter iståndsättning står han nu åter på plats. De omfattande omvälvningar som rullade igång efter Lenins återkomst efter många landsflyktsår har satt spår som man fortfarande kan se i våra dagar. Vår ankomst var mindre uppseendeväckande och inverkan närmast en uppvisning av vårt handbollsintresse.
St. Petersburg är en enorm stad där dock handbollen är en marginell sport. I Ryssland är junioridrotten ofta knuten till skolornas verksamhet. I St. Petersburg har endast 3 skolor flickhandboll på programmet. d.v.s skolorna Primorskaja, Kirovskaja och Moskovskaja. Alla deltog i Aktia Cupen. Skolorna har sitt namn efter stadens förvaltningsområdesnamn. Även om handbollen i St.Petersburg har en blygsam roll totalt sett jämfört med andra mer populärare sporgrenar, så är antalet utövare stort då skolornas format är ett helt annat än hos oss. Det man sysslar med gör man på allvar och träningsintensiteten är enorm. Moskavskaja t.ex. tränar 5-6 gånger i veckan!
Våra värdinnor i St.Petersburg hade bemödat sig en hel del med anledning av vårt besök. De hade räknat på slantarna och skaffat ett förmånligt hotell och dessutom pressat priset. Det var den positiva delen. Med ett billigt hotell i Ryssland får man pruta rejält på standarden. Hotel Galakt bjöd på besvikelser på det kulinariska området för den som har västliga matvanor. Morgonmålet var typiskt ryskt och fjärran från vad vi är vana vid och en del av flickorna klarade inte av att få ner det. När det blev dags för kvällsmålet på fredagen blev det smärre problem igen. Hotellet hade ingen egentlig restaurang och den påtänkta representanten för en amerikansk snabbmatkeda hade redan hunnit stänga. Alltså blev det att dyka in i en typisk labyrintisk liten matbutik. Butikens ägare stod utanför sin affär och sög på en cigarett. Han såg både orolig och konfunderad ut då 16 flickor plötsligt fyllde hans affär till bristningsgränsen. När inköpen var klara kom han fram till mig och tackade för besöket synbarligen tillfreds med flickornas goda uppförande och med att ha fått ett angenämt sent tillskott till dagen kassa och lättad över att inget försvunnit utan att vara betalt.
Moskovskajas träningssal vid Lesnozavodskaja gatan var rätt nedsliten och fjärran från sina glansdagar. Hallen är byggd på 1970-talet såsom alla boningshus i området och det hus som inhyste hotellet. Hallens arkitektur kunde man närmast beskriva som sovjetfunkis, samma byggnadsstil som satt sin prägel på en del av byggnadsbeståndet här hemma hos oss. Hallens trägolv var söndersprucket här och där och på vissa ställen saknades bitar. Här gällde det att hålla koll på hur och var man faller så man inte skadade sig på grund av bristfälligheterna i underlaget. Bra gick det dock att träna där. Spelplanen höll fulla mått och den stod helt till vår disposition när vi tränade.
Dickens flickor kunde inte ryska och Moskovskajas flickor inte finska och skralt var det också med engelskan, men ett gemensamt språk fanns, handbollen. Träningen flöt på då först någon som kunde tränarens språk visade modell. De lokala uppvärmningsrutinerna är litet annorlunda än de vi använder. Man började med att springa i ring, först långsamt, sen i accelererande takt. Sen följde tänjningsövningar före den egentliga spelövningen. Det var intressant att se att ett flickkorgbollslag som började öva efter oss hade exakt samma uppvärmningsprocedur. Utelänkar används inte,möjligen på grund av klimatologiska och luftkvalitetsproblem. Kurakina Datshan parken som gränsar till hallen hade varit utmärkt att springa i men det var ju också februari-mars.
De motorik- och stegövningar som används i Finland under övningarna föreföll främmande för Moskovskaja och det syntes också i form av klart sämre prestationsförmåga och klumpighet då det var en obekant övning för dem.
Ont om träningstider också i St.Petersburg. Det skulle ha funnits tid för flera träningssessioner under veckoslutet, men det saknades lediga tider. Samanlagt tränade vi 3 gånger, av vilka 2 tillsammans med våra ryska vänner. De gemensamma tillfällena avslutades med träningsmatcher, till vilka våra värdinnor t.o.m ordnat med domare. Lördagens spel vanns av Moskovskaja. Dicken vann på söndagen. Moskovskajas spel var både snabbt och snyggt, men vi var inte sämre. I synnerhet på söndagen flöt spelet fint.
På söndagsförmiddagen fanns det tid för en liten rundtur på stan. Alla sevärdheter var inte av intresse och då kunde man dåsa till en stund. Rundturen gav dock en god uppfattning om hur stor staden egentligen är och hur mycket där finns att se.
Enligt rysk sed hade våra värdinnor skaffat gåvor som minne av resan.Tyvärr får man konstatera att det vi överräckte bleknade i jämförelse med den ryska gästfriheten. Flickorna fick en keramisk minnesgåva av St.Petersburg och de vuxna som var med på resan fick en mugg och en flaska vätska för vilken värdarna använde som namn diminutivformen av ordet vatten.
Vi tog en liten risk då vi beslöt att fara till St.Petersburg, men tror att det var lönt. En resa till St.Petersburg är alltid en upplevelse. Flickorna hade en sund inställning till resan utan förhandsopinion och vi fick uppleva ett litet annorlunda träningsveckoslut. En engelsman skulle uttrycka saken så, att resan inte var helt misslyckad. Största utmaningen torde ha varit olikheter i matkultur och matvanor. Visst äter man ännu rätt förmånligt på restauranger och kafe'er bara man håller sig borta från de stora turiststråken som Nevski Prospekt. En liten utmaning var att ordna med mat i acceptabel form för 16 flickor och 3 vuxna på ett kafe som var nära hallen.
Vad lärde vi oss av resan? Nu vet vi att bron som går över järnvägen vid Ivanovskaja är lång och att den mat man får på en amerikansk snabbmatsrestaurang smakar lika som här hemma. Med Metron tar man sig fram även om det ibland är trångt. Men framför allt vet vi att det spelas fin handboll in St.Petersburg och att handbollsspelarna också i Ryssland är trevliga bekantskaper. Kanske blir det en ny resa, vem vet. Men först står troligen en svarsvisit på programmet. Det är vi skyldiga våra förträffliga värdinnor.
Ärligt talat, med de här fina flickorna kunde jag gott tänka mig en ny resa till St-Petersburg. Och varför inte med tränare och lagledare som var med på resan. Också de uppförde sig bra och restaurangfakturorna innehöll inte en enda traditionell rysk 50-grams portion.
Antti Kuosmanen
F99 Lagledare
